Tidningen har åtta sidor, 28 x 38,5 cm , texten är placerad i tre spalter. Bilder är inte fotografier utan gravyrer.
Det finns fyra långa artiklar, som handlar om inbördeskriget i Amerika, illusioner, Roms katakomber och koksalt.
Den sista av ovan förklarar mm. saltets historia och dess beredning. Man säger i artikeln, att det inte är hälsosamt att bruka salt för mycket: ”[...] Kaniner, i hvilkas föda man blandar salt, dogo den ena efter den andra. Däremot förblef den del af försökskaninerna, som man gifvit vanligt foder, fulkomligt frisk. Detta kan innebära en varning mot att bruka salt i öfvermått. Ehuru saken icke är fulkomligt afgjord, vilja dock flere läkare se ursaken till en del inflammationsfall i ett omåttlig bruk af salt.”
 |
| Från en djurmälares studieresa i Sahara. |
Skräddaren Hermann Zeitung från Wien hade beslutat sända sig till Paris i en stor kista, som vi kan se i bilden. Han hade i kistan strå som kuddar och bröd och tre flaskor öl till resekost. Han skrev sig själv som mottagare – Hermann Zeitung, poste restante, Paris. Järnvägspolisen tog honom fast på stationen, men allt var i ordning, Hermann klarade, att han hade brist på pengar, och hoppades skapa sin lycka i Paris. Herr Zeitung blev en stor hjälte och kändis, som intervjuades av alla tidningar, och en fin restaurant erbjöd honom fri bostad och mat för sex månader. Senare fick han också arbete. Resan i kista tog femtio timmar, men den var slutresultatets värt.
-----
När jag i år 1959 började läsa svenska, det var inte sk. tvångsvenska för alla – bara dom som gått till mellanskola måste studera det andra inhemska.
Som lärobok hade vi Lydia Almila. Dess första ord var ”hevonen”. När jag kom hem, frågade mamma och pappa, vad som jag hade lärt mig. Jag sade, att hevonen är häst. De undrade, hur är det möjligt, att man säger ”e” och inte ”är”.
Den var generationsklyftan...
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti